Amanda Jenssen

Photographer: Bonnie Noun >

A concert report has been submitted to Amandaism. It's in Swedish. In the future we're hoping that we can draw international readers into the glorious atmosphere of an Amanda concert by posting reports written in English.

----------------------------------------------

Emilie Kilström gästrapporterar för amandaism.se från Amanda Jenssens spelning på Lundakarnevalen.

Det står en okänd man på scenen med en kontrabas, vars träslag drar mer åt det brandgula hållet i jämförelse med det mörkådriga mästerverket Tobbe the Tank i vanliga fall lägger basslingor med.

Den okände mannen, som vi senare får veta heter Erik och agerar vikarie, börjar spela den fyrtonsskala vi känner som inledningen till Save me for a day. När bandet ansluter och Pärs mullrande tremologitarr ekar över Lundagård faller en känsla av trygghet över mig.

Dock trillar tryggheten på sniskan när efterföljande låt inte är Common Henry, utan Borderline. Under tiden Amanda växlar mellan halvliggande läge i den bordeauxfärgade fåtöljen och till att med svindlande beslutsamhet klättra upp på pianots ovanpanel hinner jag med en utflykt i känslospektrat; från förbluffad förvirring till ett sådant där nästan smärtsamt kittlande, framkallad av spänningen ovissheten för med sig. Jag inser att dagens konsert kommer att bli ett minne att nagla fast i hjärnbarken.

Oviss om belåtenhet jag kommer att känna över att ha fått rätt, fortsätter jag leva mig in i låtarna som följer efter. Studsar på stället under The rebounder och ägnar en tanke för sjunde gången i ordningen åt hur otillfredsställande det är att återgå till att lyssna på Autopilot och Morninglight på skivan när man fått höra dessa live. Intensiteten och fylligheten i ljudbilden är förbättrad flera nivåer, men framförallt ligger förlusten i hur det visuella med en Amanda i desperation och nöd förstärker det emotionella i låtarna.

For the sun fortsätter att späda på föregående kval. Ett ord Amanda tidigt beskrev låten med var ”ökenballad”. Föreställ er att stå där på första raden och bevittna hur röken över scenen fångas av vindarna och dansar i små individuella kretslopp. Faktum är att det inte ens ser ut som rök. Det är sand. Jag befinner mig heller inte mitt i en karneval omringad av en rekordstor skara människor. Jag har förirrat mig i öknen och som sprunget ur mina hallucinationer står Amanda och gossarna där framför mig på en sanddyna för att begrava desillusionerna.

Men sedan vaknar jag – och vill i allra högsta grad befinna mig på Lundakarnevalens mest publikdragande konsert. För det är ju dags för Someday, och det visar sig att det är starten för ett fem låtar långt nej-nu-måste-ni-nästan-sluta-för-jag-orkar-inte-mer-galej.

Common Henry är högst strategiskt placerad som efterföljande låt eftersom peppet från Someday inte vill avta. Det är solklart hur väl Common Henry förtjänar lek och röj inte bara från scenen, utan även från publiken.

Därefter yttrar Amanda Jenssen de magiska orden:

- Nu ska vi spela en ny låt.

Dra mig baklänges och skicka mig till himlen. Med ena foten i vårdslös rock ’n’ roll och andra foten i en rhythm & blues så headbangstwistande att nackspärren och yrseln blir nästintill dödliga, så dundrar Amanda loss i en shout blues uppbackad av anarko-doo-wop-körgossarna.

Vi får höra att låten är utan text. Min röst går till att göra klart den så snart som möjligt för att vidareutveckla konceptet till en ny platta med rhythm & blues av det skitigaste slaget. Pronto!

Tack och lov slipper vi försöka varva ner efter det nya mästerverket. Amarula tree och Happyland följer, Amanda spenderar mestadels av sin tid nere i publiken och berättar om stötarna hon får av micken som hon först irriterat sig på – men som hon nu gillar.

Stämningen är just elektrisk, och faktumet är att det funkar även när Amanda kliver in på scenen igen för att spela Sing me to sleep som första extranummer. Ett utmärkt verktyg för att dra publiken intill sig för att sedan gruppteleporteras till en svunnen tid där Minnie the moocher regerar.

När konserten är slut och det blivit dags att traska hemåt går det förbi tre sällskap som alla kör sin egna ”hidehidehidehi”-sing-along. Den som påstod att man inte kan bli profet i sin egen stad har uppenbarligen inte sett Amanda Jenssen fylla Lundagård till sprängningsgränsen. Och som hon gjorde det.

Låtlista
Save me for a day
Borderline
The rebounder
Autopilot
Morninglight
For the sun
Someday
Common Henry
Untitled
Amarula tree
Happyland
Sing me to sleep (extranummer)
Minnie the moocher (extranummer)