A concert report has been submitted to Amandaism. It's in Swedish. In the future we're hoping that we can draw international readers into the glorious atmosphere of an Amanda concert by posting reports written in English.

----------------------------------------------

Emilie Kilström gästrapporterar för amandaism.se från Amanda Jenssens spelning på Lundakarnevalen.

Det står en okänd man på scenen med en kontrabas, vars träslag drar mer åt det brandgula hållet i jämförelse med det mörkådriga mästerverket Tobbe the Tank i vanliga fall lägger basslingor med.

Den okände mannen, som vi senare får veta heter Erik och agerar vikarie, börjar spela den fyrtonsskala vi känner som inledningen till Save me for a day. När bandet ansluter och Pärs mullrande tremologitarr ekar över Lundagård faller en känsla av trygghet över mig.

Dock trillar tryggheten på sniskan när efterföljande låt inte är Common Henry, utan Borderline. Under tiden Amanda växlar mellan halvliggande läge i den bordeauxfärgade fåtöljen och till att med svindlande beslutsamhet klättra upp på pianots ovanpanel hinner jag med en utflykt i känslospektrat; från förbluffad förvirring till ett sådant där nästan smärtsamt kittlande, framkallad av spänningen ovissheten för med sig. Jag inser att dagens konsert kommer att bli ett minne att nagla fast i hjärnbarken.

Oviss om belåtenhet jag kommer att känna över att ha fått rätt, fortsätter jag leva mig in i låtarna som följer efter. Studsar på stället under The rebounder och ägnar en tanke för sjunde gången i ordningen åt hur otillfredsställande det är att återgå till att lyssna på Autopilot och Morninglight på skivan när man fått höra dessa live. Intensiteten och fylligheten i ljudbilden är förbättrad flera nivåer, men framförallt ligger förlusten i hur det visuella med en Amanda i desperation och nöd förstärker det emotionella i låtarna.

For the sun fortsätter att späda på föregående kval. Ett ord Amanda tidigt beskrev låten med var ”ökenballad”. Föreställ er att stå där på första raden och bevittna hur röken över scenen fångas av vindarna och dansar i små individuella kretslopp. Faktum är att det inte ens ser ut som rök. Det är sand. Jag befinner mig heller inte mitt i en karneval omringad av en rekordstor skara människor. Jag har förirrat mig i öknen och som sprunget ur mina hallucinationer står Amanda och gossarna där framför mig på en sanddyna för att begrava desillusionerna.

Men sedan vaknar jag – och vill i allra högsta grad befinna mig på Lundakarnevalens mest publikdragande konsert. För det är ju dags för Someday, och det visar sig att det är starten för ett fem låtar långt nej-nu-måste-ni-nästan-sluta-för-jag-orkar-inte-mer-galej.

Common Henry är högst strategiskt placerad som efterföljande låt eftersom peppet från Someday inte vill avta. Det är solklart hur väl Common Henry förtjänar lek och röj inte bara från scenen, utan även från publiken.

Därefter yttrar Amanda Jenssen de magiska orden:

- Nu ska vi spela en ny låt.

Dra mig baklänges och skicka mig till himlen. Med ena foten i vårdslös rock ’n’ roll och andra foten i en rhythm & blues så headbangstwistande att nackspärren och yrseln blir nästintill dödliga, så dundrar Amanda loss i en shout blues uppbackad av anarko-doo-wop-körgossarna.

Vi får höra att låten är utan text. Min röst går till att göra klart den så snart som möjligt för att vidareutveckla konceptet till en ny platta med rhythm & blues av det skitigaste slaget. Pronto!

Tack och lov slipper vi försöka varva ner efter det nya mästerverket. Amarula tree och Happyland följer, Amanda spenderar mestadels av sin tid nere i publiken och berättar om stötarna hon får av micken som hon först irriterat sig på – men som hon nu gillar.

Stämningen är just elektrisk, och faktumet är att det funkar även när Amanda kliver in på scenen igen för att spela Sing me to sleep som första extranummer. Ett utmärkt verktyg för att dra publiken intill sig för att sedan gruppteleporteras till en svunnen tid där Minnie the moocher regerar.

När konserten är slut och det blivit dags att traska hemåt går det förbi tre sällskap som alla kör sin egna ”hidehidehidehi”-sing-along. Den som påstod att man inte kan bli profet i sin egen stad har uppenbarligen inte sett Amanda Jenssen fylla Lundagård till sprängningsgränsen. Och som hon gjorde det.

Låtlista
Save me for a day
Borderline
The rebounder
Autopilot
Morninglight
For the sun
Someday
Common Henry
Untitled
Amarula tree
Happyland
Sing me to sleep (extranummer)
Minnie the moocher (extranummer)

Emilie Kilström gästrapporterar för amandaism.se från Amanda Jenssens spelning på Debaser Medis i Stockholm.

Det känns som turnéavslutning. Amanda säger att det är turnéavslutning. Då är det turnéavslutning. Redan där indikeras att kvällens konsert var gräshoppsdopaminhallonsoda-bra.

Amanda berättar att de sovit på slott, i kloaker och i skåp. Det finns inga tvivel om att det är slitigt att resa landet runt och pumpa på som Amanda och hennes gangsterjazzgossar gör. Dock syns inga spår av stinkande skrumpenhet. Publiken är i extas, framkallat av grevar och grevinnor på Debaser Medis scen.

Bandet är komplett ikväll: Tobbe the Tank får basen att mullra som en melodisk burn-out, Bobby Young har lagt Let’s Dance bakom sig, Spindekvinnan lindar en fram och tillbaka och upp och ner med giftiga brasstjut, Musslan smiskar pärlor, Smokey tonsätter rökridån och Pappa Pär – ja, han bara är.

Save me for a day sätter agendan, Common Henry befäster den. The reboundertror jag mig veta trängde igenom fostervatten och fick en knodd att dansa.Borderline är en visuell och musikalisk saga om demoner av det värsta slaget. Hade det inte varit så fängslande att följa Amandas bemästring av icke-konstlade teatraliska uttrycksskiftningar hade låtens mörker tvingat in vem som helst bakom en stor kudde och in i någons lugnande famn.

For the sun är en religiös upplevelse för alla i publiken. Det måste vara så, eftersom låten i spelning efter spelning följs av betuttat frälsta applåder.

I Autopilots slutskede ställer sig Amanda vid scenkanten och låter under en lång stund blicken söka efter livet som försvunnit. Den totala djupdykningen i låtarnas känslolandskap fortsätter när Amanda formar händerna som klor för att hålla fast vid allt hon förlorar i Morninglight.

Pappa Pär får sig sin drink när Amanda innan Someday utbringar en skål; för turnéavslutningen, för publiken – och framför allt för männen bakom henne.

När Amarula tree kommer blir det fest och röj och hopp och glädje. Det är så briljant ofattbart hur ”en låt om ett träd” slår ett ackord på igenkänningens strängar. Givetvis för låten i sig, men främst för hur det hela blir en metafor för de tokskallar som återkommer för att se spelning efter spelning med fröken Jenssen.

Kören i I choose you består av en hopblandning av gospelkörer från Stockholm. Faktum är att det var en sjuhelsikes lyckad blandning – för det låter bättre än någonsin.

När scenen tömts klappas, hojtas, visslas och stampas det. Men när Amanda ska sjunga en låt tillägnad ”flickan i merchendise-ståndet” blir det för en stund knäpptyst – innan Happyland drar igång och man får skingra välbehagsmolekylerna i lokalen för att kunna andas. Lungorna behöver vi ju tillMinnie the moocher. Och för att tjuta ut vår förtjusning när Amanda & Co spexbugar för sista gången efter en as-as-bra turné som var helt fantastiskt faktiskt. Inget aprilskämt där inte.

Låtlista
Save me for a day
Common Henry
The rebounder
Borderline
For the sun
Autopilot
Morninglight
Someday
Amarula tree
I choose you

Extranummer
Sing me to sleep
Happyland
Minnie the moocher

Emilie Kilström gästrapporterar för amandaism.se från Amanda Jenssens spelning på Palace i Kalmar och Kulturbolaget i Malmö.

Palace och KB är bägge storslagna konsertlokaler; Palace med sin extravaganta nattklubbsmiljö och häpnadsväckande takhöjd och KB med ett anrikt förflutet av giganter på sin scen. Trots det bjuder dessa på två helt olika upplevelser.

Det vore fel att kritisera klientelet som besöker Palace. Det tar emot att säga, då ansvariga på Palace varit ytterst tillmötesgående, men kvällens konsertkalkon var en arrangörsmiss. Ett hundratal entusiastiska kalmariter i blandade åldrar tog sig tidigt till lokalen – förmodligen för att det på biljetten var stämplat med konsertstart kl. 21. I själva verket startade ett oannonserat förband spela närmare kl. 22.30 och efter ommöblering av scenen var det bara en halvtimme kvar till midnatt när Amanda äntrade scenen. Det var samtidigt tidpunkten då insläpp för nattklubben skedde, och lokalen fylldes av ett par hundra ungdomar där jag med facit i hand vågar påstå att majoriteten hade en avsevärd mängd alkohol cirkulerandes i blodet och av ”Öööj, spela Hallelujah! Näää, HALLELUJAH!”-ropen att döma var dessa inte heller vidare insatta i eller intresserade av Amandas musik.

Indikationer om att humöret på scenen inte var på topp slank igenom vid enstaka tillfällen, men sammantaget lyckades Amanda och bandet maskera detta ytterst väl. Istället för att kanalisera irritation gentemot publiken omvandlades det hela till intern energi, så pass att det stundtals var vansinnigt bra drag på scenen.

”Vansinnigt bra drag på scenen” är å andra sidan det minsta man kan säga om spelningen på KB i Malmö efterföljande kväll. Lokalen var fullproppad och publikens uppmärksamhet var rättmätigt riktad mot underhållningen, känslostormarna och energin från scenen. Trollbunden står man där och kan för allt i världen inte hitta logiken i hur ens trettioelfte Amanda-spelning kan förstärka den redan exponentiella kurvan av engagemang och dopamininjektioner. Varenda konsert utgör en fullständigt schizofren röra av svettdrypande euforiattacker och tårkanalsmanipulerande ögonblick.

Men det ska vara irrationellt. Livets sanna värden går ofta inte att styra, och gud förbjude att M.A.C-monstret i mig någonsin tämjs. Med många spelningar i bagaget hoppas jag att det ännu står tusen åter. Härnäst väntar Debaser Medis.

Bring it.

Låtlista Kalmar
Save me for a day Common Henry
The rebounder
Borderline
For the sun
Autopilot
Morninglight
Someday
Amarula tree
Charlie (extranummer)
Happyland (extranummer)
Minnie the Moocher (extranummer)

Låtlista Malmö
Save me for a day
Common Henry
The rebounder
Borderline
For the sun
Autopilot
Morninglight
Someday
Amarula tree
I choose you
Sing me to sleep (extranummer)
Happyland (extranummer)
Minnie the moocher (extranummer)

Emilie Kilström gästrapporterar för amandaism.se från Amanda Jenssens spelning på The Tivoli i Helsingborg.

Amanda Jenssen är magisk. Nej, alltså, på riktigt. När Amanda kliver in på The Tivolis scen en timme senare än annonserat har publiken hunnit bli mer än lovligt rastlös och från vissa håll hörs barska kommentarer. Dessa hinner antagligen lindras något under den inledande dynamiska duon Save me for a day och Common Henry. Men det är därefter magin inträffar. Amanda greppar mikrofoner och sträcker på sig med handen i sidan.

- Vet ni vad som hände mig på hotellet idag? Jag bor på Grand, förresten. Fjärde våningen, för den som känner sig sugen.

Sedan följer en berättelse. Som en saga berättar Amanda för oss hur hon klev in på sitt hotellrum och såg att det satt en duva på hennes fönsterbleck. Hon försökte schasa iväg den, men den rörde sig inte. Så hon närmade sig, bara för att upptäcka att ena vingen var alldeles blodig. Hon visste precis vad som var det rätta att göra i det här ögonblicket - ringa receptionen. Amanda återger konversationen med receptionspersonalen på bredaste möjliga skånska. Fågeln utgjorde uppenbarligen "inga problem" och någon skulle omedelbart skickas upp till rummet för att avhjälpa situationen. Upp kom en städerska som efter en titt på den skadade duvan utbrast "jag kan inte göra det här, jag bara städar här". Då fick Amanda ta till plan B - en strumpa trädd över ena armen. Smygandes närmade hon sig duvan, som fick panik och halkade ner från fönstret. För publiken visar Amanda hur hon såg ut när hon trodde att hon orsakat duvans död. Men plötsligt flög duvan iväg och hon kunde pusta ut.

- Allt det här tog seriöst två timmar.

Där. Amanda var alltså sen för att hon räddat en skadad duva och inte en kotte på The Tivoli är längre vresig. Tvärtom, nu släpper alla spänningar och taket både lyfter och blåser iväg av trycket.

Inför For the sun uppstår ett problem med Amandas gitarr och hon får avbryta. Under tiden tekniska problem löses berättar hon om låtens historia.

- Jag skrev den här låten när jag var 16-17 år gammal. Jag spelade den för min mamma - och hon tyckte den var "helt okej".

Gitarren får sedan ljud igen och det firar Amanda med ett kort bluegrass-stick. Publiken är förtjust och Amanda replikerar:

- Banjon och valrossen.

Det blir därefter utrymme till att njuta av konserten innan tokdraget börjar igen under Someday. Men det är när turen kommer till Amarula tree som det ballar ur. Tobbe the Tank lägger sin ståbas horisontellt och sätter sig på den. Han kommenderar sedan upp Amanda på tjockändan där hon står fram tills hon presenterar bandet. När hon kommer till mannen med de mörka lockarna utbrister hon:

- Och det här! Är! PAPPA PÄR!

Pappa Pär har ett av sina ökända tokfnatt i kväll. Redan under introt i Save me for a day knockar han sitt mickstativ med gitarrhalsen så att det flyger som en vante mot utkanten av scenen. Efter ett superjam efter Amarula trees avslut signerat ett helt band av besinningslösa vill Pär härma Amandas avstampshopp från fåtöljen, men med extra krydda. Så det blir något som liknar en trippel salto med kvadruppel skruv. Landningen blir inte lika stilfull; Pär snurrar in sig i gitarrsladden, snubblar på den och brakar in i högtalarna vid pianomannen Smokey.

- Ja, det var gitarristen det, suckar Amanda med ett leende.

Efter avslutande I choose you förstärkt av Royal Gospel Choir vet publiken vad den vill ha. En rungande allsång i form av "Aaah aaah ah aaah aaah, aaaah aaah ah aaaaah ah, in the Happyland" vävs så småningom in i bandets intro och ut kommer Amanda för att göra första extranumret.

Minnie the moocher går enligt gårdagens modell då Amanda delar upp publiken i sektioner som får tömma lungorna i tur och ordning. Efter den dramatiska avslutningen hade det kunnat vara slut. Om det inte vore för Pappa Pär, som startar ett salsadoftande järnjam och sjunger upprepandes "Mandy Manson" med någon typ av latinamerikansk brytning. Därefter hoppar han upp på Amandas rygg och vinkar till publiken.

Phu... Och oj, oj, oj. Och mer sådant. Och tack.

Låtlista
Save me for a day
Common Henry
The rebounder
Borderline
For the sun
Autopilot
Morninglight
Sing me to sleep
Someday
Amarula tree
I choose you

Extranummer
Happyland (extranummer)
Minnie the moocher (extranummer)